Idag var det dags för Victors årliga hjärtultaljud. Trots att jag vet att han mår bra, och har energi så det räcker och blir över, så blir jag alltid lite nervös. Man vet ju aldrig..men det ska ju inte kunna hända något så långt efter operationen. Men det kan ju uppstå andra fel. Men hur som helst så var allt jättebra! Han hade ett starkt och fint hjärta och flödet och trycket mellan kamrarna var fint. Syresättningen var 100% så kan inte bli bättre. Så skönt! Nu bli vi kallade om 3 år och efter det om kanske 5, sedan är han ju vuxen. Oj vad konstigt det lät när läkaren sa så!..:) 

Extra kul var det att väga och mäta "lill-killen", var ju ett tag sedan. Han vägde "hela" 15 kilo och var 98 cm lång. Duktig till tusen var han också. Han låg stilla hela tiden och var tyst och snäll trots alla mätningar och EKG. Vi blev så stolta kan jag lova.

Vi älskar dig så! Världens bästa Victor 

Idag var vi med Victor till barnmottagningen för ett hjärtultraljud. Det var 8 månader sedan vi var där sist och då såg allt bra ut. Trots det så var jag ändå lite nervös att det inte skulle se bra ut idag, men det gjorde det!! Och nu skulle det dröja nåt år innan vi får en kallelse för ny kontroll enligt läkaren. Så skönt!   

Det blev lite väntan innan vi fick träffa läkaren, men det tyckte nog Victor bara var bra. Kul att leka i väntrummet ju...:)

När vi väl kommit in till läkaren tyckte Victor att det var sådär kul. Han tyckte nog att hjärtultraljudsapparaten såg lite läskig ut, för han skrek och grinade så fort hon kom nära med den. Men efter en stunds lirkande och lite Nicke Nyfiken på tv så gick det galant! Victor slappnade av så mkt att han t om skrattade när han kikade på Nicke. Duktiga hjärtat!

Att ta EKG gick också bra. Vi räknade högt när alla små klisterlappar och sladdar kopplades på. Victor tycker om att räkna och det gäller att ta till alla trix man har så det ska fungera. Men något blodtryck eller syresättning blev det inte, det ville inte Victor alls vara med på. :)

Vikten var iaf 12,4 kg (med mysbyxor och joggingskor på) och längden ca 90 cm. Vår stora kille.   

Vid den här tiden för ett år sedan hade vi börjat rulla hemöver med nattåget! Det gick redan klockan sju på kvällen vilket var tur då vi fick checka ut från rummet på Ronald McDonald vid fyra. Efter 15 händelserika och omtumlande dagar i Göteborg var vi äntligen på väg hem! En helt underbar känsla i hela kroppen kan jag säga! Åh, vad vi längtade hem!..:) Den här dagen var en enda lång väntan... Vi var ner en sväng till sjukhuset och sa hej då till alla. Vi hade tur som fick åka hem, många hade varit där i flera månader och hade månader kvar innan de skulle få åka hem. Men deras barn hade mer komplicerade hjärtproblem än vad Victor hade. Usch, mina tankar går faktiskt till dem ibland, man undrar hur allt har gått.

Victors operation lyckades ju otroligt bra och nu är hans hjärta lagat och detta skall inte påverka hans liv alls i framtiden. Tänk vilken bra sjukvård vi har ibland iaf!   Vi är så oerhört tacksamma. Utan hjärtoperationen skulle Victor ha fått ett kort och dåligt liv enligt läkaren.. Tack och åter tack till de duktiga läkarna som räddade livet på vår lilla prins.

Tack för att ni följde med på vår resa också! 

Tänka sig att dagen hade kommit då vi kunde skrivas ut! Tjohoo! Vätskan hade sjunkit undan ytterligare och då fortsatt medicinering pågick så var risken minimal att den skulle återkomma. Fortsatt uppföljning fick ske via Sundsvalls sjukhus när vi kom hem. Men tror ni att det gick vår väg? Nä, just det...vi skulle ju ta oss hem också...och självklart så var nattåget fullt!..:( Men som tur var så var Ronald McDonald så snälla att vi iaf fick ha kvar rummet till klockan 16 nästa dag, detta trots att det var kö. Tack för att det löste sig iaf.

Sitter i väntans tider, skrivas ut eller inte?

Ser när jag tittar  på bilder ifrån den 3 februari att vi faktiskt fått permission från vårdavdelningen och att hela vår lilla familj hade fått sova på Ronald McDonald. Nu kommer jag ju ihåg att natten före denna natt, alltså mot den 2 februari, så blev ju Thomas och jag utskuffade ur vårt rum för en annan familj. Vi fick då helt plötsligt sova i en liten skrubb utanför avdelningen och Victor i en barnvagn på övervakningssalen. Vid varje måltid kom de med Victor i vagnen och jag fick mata honom. Alltså, jag fattar inte riktigt hur det gick till, men på nåt sätt så var vi helt plötsligt rumlös sent på kvällen. Det var fullt på avdelningens alla rum och det kom ner en infektionskänslig pojke ifrån IVA som måste ha ett eget rum. Han fick ta rummet längst bort i korridoren, alltså inte vårat rum. Jag har all förståelse för att han skulle få ett eget  rum, men det jag inte förstår var varför den familjen som bodde där hux flux skulle in på vårt rum!? Jo, för att det blev ett väldans liv på dem. Så klockan 10 på kvällen fick vi börja plocka ihop vårt pick och pack och lägga oss i en personalskrubb typ. Konstigt! Men vi var väl för mesiga. Ja, det hela sköttes väldigt dåligt och vi var så glada att vi dagen efter kunde få flytta upp till Ronald McDonald allihopa. Skönt att bara behöva gå ner på sjukhuset för hjärtultraljud på morgonen och sedan kunde vi gå ut därifrån igen! Mediciner fick vi med oss och gav honom själva. Som tur var tyckte han om de flesta medicinerna han fick, så det var inga problem!

Victor börjar bli piggare och gladare och vätskan går sakta men säkert neråt. Vi börjar så smått känna att snart får vi nog åka hem!..:)

Ultraljudet klockan 08.00 visade att vätskan fortfarande fanns kvar men ev. var det nu lite mindre! Läkarna som gick ronden skulle lämna besked om fortsatta åtgärder men nu verkade det iaf som det värsta var över och att vi kunde släppa tanken om operativt ingrepp. Mycket riktigt så fick vi besked av läkarna att nu såg det ut som vätskan började gå tillbaka! Så skönt!..:) Victor var mycket piggare nu också så det kändes som om allt började gå åt rätt håll. Äntligen! Den här dagen tillbringade vi ganska mycket ute på avdelningen, Victor började ju bli så mycket piggare och ville träffa folk. Han fick tom träffa clownerna..:)  Det var ju spännande!

Klockan 01.00 kom kardiologen lite yrvaket och kopplade upp hjärtultraljudet. Det tog bara några minuter innan han konstaterade vätska i hjärtsäcken. Usch, luften gick ur oss. Han satte direkt in vätskedrivande medicin och sade att Victor skulle hållas fastande från klockan 04.00 Han trodde att det nog skulle bli aktuellt med sövning och operation för att ta bort vätskan på morgonen. Gah! Det var inge roliga nyheter sådär mitt i natten. Vi var ju såklart rädda att det skulle hända något med hans hjärta under natten, men han sa att så länge vätskan inte ökade så skulle det inte påverka hjärtat. Fylls det däremot på med mer vätska blir det svårt för hjärtat att slå. Ni kan tro att vi INTE sov den natten. Jag låg iaf i en säng, stackars Thomas låg ihopkrypen i den svarta skinnfotöljen på rummet. Att gå till Ronald M att sova var  inte aktuellt för honom, vi var ju så oroliga. Att vi skulle få åka hem med nattåget på måndagen var nu heller inte aktuellt...usch, vilket bakslag!

Klockan 08.00 fick Victor göra ett nytt hjärtultraljud och därefter fick vi vänta på besked ifrån läkarronden. Det var en lång och jobbig väntan och Victor var såklart hungrig. Men så kom då ronden till slut och gav oss beskedet att det inte blev operativt ingrepp utan nytt ultraljud nästa morgon för att se hur vätskan artat sig. Samma procedur igen alltså, fortsatt medicining och fasta från klockan 04.00

Kommer faktiskt inte ihåg vad vi gjorde den dagen? Har inga kort och har inte noterat nåt speciellt. Vi var nog mest nervösa och extra vaksamma efter tecken på att vätskan ökat.

Den här dagen rullade på utan några speciella händelser. Jag och Victor bodde fortfarande kvar i vårt lilla rum och Thomas på Ronald M. På dagen passade jag på att gå upp på rummet där och sova/vila lite medans Thomas var hos Victor. Just då passade Victor på att ha ett bajskalas på pappa! Han hade inte bajsat sedan operationen, men nu kom det! Hi hi...stackars pappa var helt förtvivlad...och inte bad han om hjälp heller utan kämpade på själv med att göra rent. Tror det kom en sköterska sedan och hjälpte honom att fixa rena lakan mm.. Tur man låg skönt och vilade på rummet, ovetandes över vad som hände på sjukhusrummet..;)

För övrigt var lilleman lite trött och gnällig under dagen. Men det hade han all rätt att vara med tanke på vad han nyss gått igenom. Men vi blev såklart oroliga att något var fel... Ville ju att våran kille skulle vara pigg och glad som han alltid brukade vara! Tur han hade tummen att leka med i sängen.