Igår var vi med Victor till hörcentralen för nya hörselkontroller. Det är ju så svårt att göra kontroller på hörseln när de är så "små", så jag trodde inte det skulle gå. Tidigare räckte det med en observation av hans reaktion på ljud, men nu är han för stor för det. Nu behövs det en aktivitet för att "se" när han hör. Victor skulle sitta tyst och lyssna och när han hörde ett ljud skulle han sätta i en kloss i ett hål. Jag trodde aldrig det skulle gå, men efter att ha fått det visat för sig två gånger gick det hur bra som helst! Audionomen tyckte han var jätteduktig för sin ålder. Duktiga duktiga Victor! Vilma var duktig att vänta och vara tyst hon med...duktiga barn jag/vi har. Var så stolt i mammahjärtat efteråt.

Vet dock egentligen inte vilket resultatet blev av hörselkontrollen. De är väldigt försiktiga med att säga hur det går? Vi får alltid höra att kurvan ser ut som den gjorde vid första testerna när han var nyfödd, men att den ser bättre ut. Hur pass mkt bättre vet jag inte, men jag hör ju och ser ju att det inte kan vara en grav hörselnedsättning som de först sade att han hade. Han pratar på bra nu och han behöver bara höra ett ord en gång ibland för att säga exakt rätt. Ja ja, vi får väl vänta och se...

Här kommer en liten filmsnutt så får ni se hur duktig han var!

Jaha, jag som tyckte att det blev så bra med att ställa lite böcker i hyllan i "hallen" uppe. Men nu ser jag ju att det inte var så smart. Rörliga lillan med lååånga armar och pilliga fingrar..:) Aja baja, inte röra! - Vadå? Jag gjorde inget..;)

För det mesta har vi världens goaste och snällaste kille här hemma. Men vissa saker gör att jag måste räkna till 10 gång på gång för att inte få ett rejält utbrott. För det första så har vi ju det här med maten. Victor äter som en mus och har väl alltid gjort det egentligen. För mig är maten fortfarande förknippad med att Victor har ett hjärtfel och inte orkar äta. Jag vet att han nu är frisk, men det hänger liksom kvar. Under nästan hela första året hade jag/vi en hang-up på Victors mat och skrev upp ALLT han åt, hur mkt osv. Det började vi med för att ha koll på hans mat, det var ju där det först skulle visa sig om han blev påverkad av hålet i hjärtat. Jag vet inte om vi blev så mycket klokare av den statistik vi förde, men det blev som en fixidé. Det är nog därför det fortfarande känns så viktigt att han ska äta bra varje dag. Varje middag är en pärs och det slutar nästan alltid med att jag blir arg. Jag vet att det är fel men jag vill ju så gärna att han ska äta! Efter ca 2-3 tuggor mat så tycker han att han har ätit färdigt och börjat att springa iväg. Ofta får han sitta i sin matstol för att han iaf ska sitta kvar. Jag får försöka trixa och joxa för att han ska få i sig några tuggor till. Han äter väldigt dåligt på dagis också, så han borde ju vara hungrig. Suck. Jag är avundsjuk på alla som har barn som äter bra! Räddningen, på gott och ont, är väl att han dricker välling. Men samtidigt så känns det som han vet att han ska få välling sedan och därför kan han hoppa att äta middagen. Hur äter era barn!? Hur gör ni? Trugar ni att de ska äta eller får de hoppa över om de inte vill ha något? Jag vet att de inte svälter ihjäl om de inte äter nån dag, men Victor äter ju nästan aldrig bra! De få gånger han sitter ner och äter upp all sin mat är underbart ljuvliga ska ni veta! Vilken husfrid det blir då!..:) Vi ska väl snart in på det årliga hjärtultraljudet, får väl höra med läkaren vad hon tror om hans ätande. Kanske man måste kolla upp det om det fortsätter.

Nästa sak som får mig att räkna till 10 är hans påklädning. Han är redan så bestämd på vad han ska ha på sig och nästan VARJE morgon står vi där och tjafsar om vilken tröja han ska ha! Ha ha, lilla underbara unge! Den tröja som vi bestämt tillsammans kvällen före att han ska ha ska han absolut inte ta på sig! Han skriker och kastar bort tröjan varje morgon. Pyjamaströjan! Pyjamaströjan vill jag ha! 1, 2, 3, 4... Vi går då till hans byrå och går igenom varje tröja och han vill inte ta på sig någon. Han skriker NEJ och kastar dem på golvet. Till slut blir jag arg och säger att han får vara utan. Då går han alltid tillbaka och hämtar den tröjan vi tagit fram kvällen innan! Haha, tänk om han bara kunde ta på sig den tröjan på en gång, vad smidigt det skulle gå då. Såklart så vill han testa mig och trotsar så mkt han bara kan ibland. Ibland orkar man ta det, ibland mindre bra..:) Imorse hade jag lagt fram den tröja vi sa igårkväll och en annan tröja. Han fick då välja vilken av dem han skulle ha och han valde den andra tröjan såklart, men det gick smidigare än på länge. Ibland funkar det att göra så, ibland inte..:) Jag måste ta med mig Victor nån dag och handla några nya tröjor som han själv valt, kanske går det bättre då!? Hur är det med kläderna hos er!? 

Men vår älskade unge är som sagt mest go och snäll. Som häromkvällen när jag halvlåg i soffan och Victor satt på min mage och busade. Ni vet hur man kan känna sig efter att man varit inne en dag. Myskläder, osminkad, lite skitigt hår, allmänt degig. Han rycker ur min hårsnodd och rufsar runt håret. Sedan tittar han på mig en stund och säger..Mamma fin. Mitt hjärta smalt och jag blev så glad, det var precis vad jag behövde höra. Puss! 

Syskonkärleken går verkligen åt rätt håll nu och Victor och Vilma börjar ha jättekul tillsammans. Det kommer förhoppningsvis bara bli bättre och bättre, med vissa bakslag förstås. Nu har det iaf dansats tillsammans till Melodifestivalen samt skumbadats. Många skratt och inge bråk!   

Jag som tyckte att Victor föddes tidigt då han föddes i vecka 34. Men jag har nu börjat följa en blogg om ett riktigt litet mirakel. Alla barn är ju mirakel i sig, men Lilla Denise föddes i vecka 23+1 och vägde endast 399 gram!! Fattar inte ens hur liten hon ska ha varit. Nu har hon hunnit bli 35 graviditetsveckor och väger hela 1350 gr. Det är helt otroligt att det går att rädda sådana små barn, men som sagt så är hon nog ett Mi-Rakel som hon heter i andra namn. Ni måste bara gå in och läsa om Denise kämparglöd och hennes föräldrars vardag på barnavd 4 i Umeå. Mamma Lisa skriver och beskriver fantastiskt bra om hur livet är med ett sådant pass förtidigt fött barn. Här kan ni läsa! 

Idag är det en bra dag för att tända en brasa. Ute är det kallt (ca -12) och snöyra. MYS! Nu fattas bara min fårskinnsfåtölj att sitta i med en god bok. Tids nog, tids nog. 

Nu sitter klockan på väggen och jag vet inte om jag tyckte det blev så bra. Jag tycker klockan är fin, men jag är tveksam till om det blev bra eller inte. Börjar dock vänja mig, är väl bäst att vänja mig för jag tror inte pappa och svärfar vill tapetsera om... Måste bara komma på vad jag ska ha på avlastningsbordet under, kanske en orkidé eller några maffigare ljusstakar? Vad tycker ni?