Söndagen den 17 juli sa jag till Thomas att inom en vecka tror jag att vi fått ett till barn. BP var den 31 juli men jag visste att jag inte skulle gå tiden ut. Jag hade bara en sådan känsla i kroppen. De senaste dagarna hade jag haft en knepig känsla, kände mig nästan lite illamående och yr. Svårt att förklara men det kändes också som om kroppen förberedde sig på att föda barn. 

Det hade varit soligt och fint väder den senaste veckan och vi hade bott i stugan varje natt. Måndagen den 18 juli var det dock lite gråmulet med regn och eftersom vi skulle på MVC på tisdagen klockan 09.00 så bestämde vi oss för att åka hem. Tur var väl det! 09.00 nästa morgon var ju lillan redan född..:) 

På måndagskvällen kände jag mig lite illamående och konstig i kroppen. Thomas hade hyrt en film, Irene Huss, som vi kollade på och vi lade oss väl vid 22.30 tiden tror jag. Tänk vad fort allt kan gå ändå. Vid 03.00 tiden vaknade jag och var lite kissnödig. Tänkte först inte gå upp, var ju så trött! men tyckte att det kändes lite "blött" där nere. När jag stiger upp ur sängen börjar det nästan genast rinna varmt vatten nerför mina ben. Oj oj nu händer det hann jag tänka. När jag kommit in till toaletten så har det kommit mkt vatten och det blir en liten pöl på golvet. Jag sätter mig på toaletten och börjar kissa. Mina ben började darra och efter några sekunder hela kroppen. Nu är det dax, nu ska vi få veta vem det är som bökat runt därinne. Jag går in till Thomas i sovrummet och säger att vattnet har gått. Trots att han låg och sov så var han nog uppe på fem röda..:) Jag gick tillbaka till toaletten och satte mig där eftersom vatten fortfarande sipprade ut. 

Nu kom nästa nervösa moment. Skulle vi få plats på förlossningen i Sundsvall eller skulle vi få åka iväg till något annat sjukhus? Jag höll andan när Thomas ringde, jag var så nervös så hela kroppen skakade eller om det var för att processen var igång. Jag hörde att Thomas pratade med någon och efter ett tag så kom han med telefonen till mig. På darrande röst och med darrande kropp svarade jag på barnmorskans frågor. Hon sa då att det var vanligt att kroppen skakar när barnet är på gång. Hon frågade om jag visste om barnet var fixerat? Jag svarade att MVC har haft svårt att känna hur barnet ligger de senaste besöken. I vecka 36 så kände två barnmorskor på magen och den ena av dem var helsäker på att huvudet var neråt och att det hårda på vänster sida var rumpan. Barnmorskan i telefonen sa att jag skulle ta på mig en binda och sedan försiktigt ta mig till förlossningen för en kontroll. I brist på bindor fick jag ta en av Victors blöjor, hi hi...nöden har ingen lag och det var bra med en rejäl blöja då det sipprade ganska mkt vatten. Jag hade dock inte börjat få några värkar ännu. 

Thomas ringde till sina föräldrar, klockan var då närmare 03.30 Klockan 04.00 klev svärfar in genom dörren. Tur att han hade börjat sin semester så han kunde komma och vara hos Victor. Vi åkte då iväg mot förlossningen. I bilen dit så började jag få små värkar, men inte så regelbundna. Det småregnade och var grått ute, riktigt ruggigt var det. Vi var den enda bilen ute, iaf såg vi inga andra. 

Väl uppe på förlossningen 04.30 så blev jag omhändertagen på direkten. En barnmorska gjorde en undersökning på mig och jag var öppen 4 cm. När hon sedan kände på magen så sa hon först att huvudet var fixerat och hade sjunkit ganska långt ned. När hon sedan kände längre upp på magen blev hon osäker, var det en hård rumpa på vä sida eller var det huvudet? Hon sade att en läkare skulle få komma och göra ett ultraljud. Jag kopplades upp på en CTG-kurva och vid det laget började sammandragningarna bli ganska rejäla och regelbundna. 

Efter en stund kom barnmorskan och en läkare in i rummet med en ultraljudsmaskin. Klockan var strax före fem. Jag såg på skärmen att det inte stod rätt till...vart var huvudet? När hon sedan förde "staven" till vänster sida av magen så såg jag ett litet huvud. Suck. Det var alltså rumpan som sjunkit långt ner i bäckenet och som barnmorskorna trott varit barnets huvud. Då det nästan inte fanns något fostervatten kvar så var det inte aktuellt med något vändningsförsök. Läkaren berättade att det skulle bli ett kejsarsnitt. Hon gick ut ur rummet och någon sköterska, tror jag det var, satte en nål i min hand. Jag tittade på Thomas och han tittade på mig. Detta hände någon gång per år. Såklart skulle det hända mig/oss.

Jag kommer inte riktigt ihåg om jag var lättad eller besviken vid det tillfället. Kändes skönt att slippa göra något själv men samtidigt kändes det som jag snuvats på det man väntat på i nästan 9 månader. Som tur är hann jag inte tänka efter så mycket. Läkaren kom tillbaka ganska omgående och sade att det var inte akut med ett kejsarsnitt, men teamet stod redo så var väl inget att vänta på. Strax efter fem var vi nere på operation. Det var en massa människor där med blåa och gröna rockar men jag brydde mig nog inte så mkt om att ta reda på vilka det var. Jag hade fått kraftigare och mer regelbundna värkar som jag kämpade mig igenom samtidigt som jag fick information om ryggmärgsbedövningen. Jag skulle ligga på sidan och kuta med ryggen som en katt och titta på min navel. Det var inte det lättaste att göra med en stor mage och sammandragningar som gjorde ont. Narkosläkaren som skulle göra ryggmärgsbedövningen var dessutom dansk och jag fattade inte alls vad han sa. Därför gick första försöket åt skogen. Det gjorde ont som fasen när han "letade" med sin nål efter rätt ställe. Tyvärr så hittade han en nerv till ena benet som då stack rakt ut i en stöt! två gånger dessutom! Gud så ont det gjorde! Då tog han ut nålen och började OM! Aj aj. Det tog tid innan han fick till det och jag fick för mig att han inte hade gjort det rätt. När han började spruta kall vätska på magen så var det kallt hela tiden. Har bedövningen lyckats så ska man inte känna att det blir kallt eftersom smärta ligger på samma nervbanor i hjärnan som kyla/värme. Jag tyckte jag kände kallt hela tiden och låg bara och tänkte att han nog måste göra om. Men då sa han att det var klart för att snitta. Vid det tillfället försökte jag lyfta mina ben och det gick inte! Jag fick lite panik och sa högt "Jag känner inte mina ben"! Fy vilken äcklig känsla. Jag kände hur rummet började susa och att det blev suddigt för mina ögon. Jag håller på att svimma skrek jag! Jag fick då lite extra syre och det gick till sig..:) Sedan snittade dom. Som tur var så kände jag ingenting mer än att de tog i allt vad de kunde för att få ut barnet. Alla mina organ flyttades nog runt, kändes det som iaf. Klockan 05.25 lyftes miraklet ut. 

Thomas satt vid min sida hela tiden och höll min hand. När de lyfte ut barnet gick de genast iväg med "det" och Thomas fick såklart följa med. Jag tittade åt sidan och såg bara ett blekt barn som hängde med armar och ben, inget skrik hördes. Jag hann tänka att något var fel och att barnet inte levde. Men innan den tanken var över så hörde jag skrik utan dess like. Det var underbart att höra och jag drog en suck av lättnad och glädje. Men jag kan säga att jag kände mig väldigt ensam och övergiven just då. Läkarna hade börjat sy ihop mig och satt och pratade bakom skynket, de andra i rummet höll väl på att plocka ihop verktyg mm, ingen brydde sig om mig. Jag visste inte ens vad det blev? Jag låg nog ca 5-10 minuter och försökte tolka barnskriket, var det en pojkes eller var det kanske flickskrik? Jag kom fram till att det lät som en pojke.

Det kändes som evigheter innan Thomas kom och berättade att det var en "prinsessa" Jag/vi grät en skvätt av lycka!..:) När jag såg henne för första gången var hon inlindad i en filt och hon var den finaste prinsessa jag sett såklart. Jag fick ha henne på min bröstkorg ett tag tills de var klara med att tejpa det sista. Klockan 06.00 var vi åter på det rum där vi nyss anlänt för 2 timmar sedan, nu med en liten tös vid vår sida.

Det blev ett långt inlägg det här, men jag kände att det var så mkt jag ville skriva om. Undra om någon orkat läsa igenom hela?..:)

Jag känner även att jag kommer vilja skriva mera om hur det var när vi kom upp på förlossningen/BB igen, men det får bli i ett annat inlägg...

 

linda

16 september 2011 14:25

Åh tårarna rinner på mina kinder, tänk att man blir så rörd. Det är verkligen det bästa man kan få vara med om, att få barn. Du skriver så bra...
hon är så fin er prinsessa!
vi kommer hem 7 okober och blir hemma i en vecka så då borde vi väl kunna få till en träff, eller hur??
Kram och trevlig helg!

Camilla

16 september 2011 14:45

Vad söt du är..:) Du skriver bra du oxå! Har läst din förlossningsberättelse och blev också rörd ska du veta! Ja, det är en upplevelse som man hoppas alla som vill ska få gå igenom! Går inte att beskriva lyckan när man får se sitt barn för första gången.

Hoppas verkligen att vi får till att ses! Det är ett MÅSTE! Trevlig helg, kramis!

 

Helena Koivuranta

16 september 2011 14:26

Åh! Jag tycker det är så roligt att höra om andras förlossningar. Blödig som man är så sitter jag här nu med tårar i ögonen. Kram :)

Camilla

16 september 2011 14:42

Hej Helena! Kul att du skrivit en kommentar!..:)
Ja, visst är det spännande..:) Jag skulle kunna skriva hur mkt som helst, om upplevelsen och alla känslorna jag hade då..men då blir det så långt så ingen orkar läsa..hihi.

Ha det bra! Kram!

 

Mary

16 september 2011 18:32

Ögonen har blivit lite blanka och man minns tillbaka till sin egna "förlossning" :-) Kram

http://frokenkrumbukta.blogg.se

Camilla

16 september 2011 18:44

Ja, du vet ju vad jag pratar om.. Din såg väl ungefär likadan ut! När jag började skriva kändes det som det var igår, allt kom liksom tillbaka! Men nu är ju sessorna snart 2 månader! Tiden går så fort,. Kram!

 

Emilie

16 september 2011 22:11

Va kul att få läsa. Det kändes inte alls långt, blev lite förvånad när jag scrollade upp igen hur långt det var. Tyvärr förstördes det fina av en hemsk film som började på tv här, efter Skavlan.
Jag ser fram emot resten av berättelsen. Intressant att få veta hur det är att föda med kejsarsnitt.
Kram

http://lindgatan.bloggplatsen.se

Camilla

16 september 2011 22:20

Vad bra att du också orkade läsa dig igenom all text..:) Jag ska försöka skriva fortsättningen så fort jag får tid över, ska inte vänta två månader dock som det tog att få ner denna berättelse. Hihi.
Jag såg också på Skavlan men hoppade att börja titta på filmen! Dax att koja nu, lär ju gå upp några gånger inatt för att ge lillan mat!
Kram

 

mamsen

17 september 2011 21:31

Du beskriver all så fint så det känns som jag var med er där på förlossningen....Nu har ni 2 underverk så lyckan är ju total. Och vi har 4 underbara barnbarn. Det är nästan så att man inte fattar det....Sååååå underbart. Tack för att vi fått bli mormor o morfar..... KRAM

Camilla

17 september 2011 21:53

Ja, vem hade kunnat tro det för några år sedan! Då såg det lite mörkt ut, men nu har vi två underbart fina små hjärtan! Och tänk att det blev en av varje som jag alltid velat.. och i rätt ordning t om..:) De har dessutom världens bästa mormor och morfar! Och farmor och farfar också såklart, kan inte bli bättre! KRAM!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Välkommen 2017. Hoppas du blir bättre än vad 2016 slutade. Influensa och trötthet. Nu tar vi nya tag. God Nytt År och god fortsättning på er! ...

Tiden går fort! Nu har julen snart gått och det nya året är på intågande. Hoppas ni alla haft/har det bra. Bildbomb kommer här! ...

Myser i uterummet. Nu när det börjar bli mörkt ute tidigare på kvällen är det perfekt att mysa i uterummet med tända ljus. Trevlig helg på er! ...

Vilka härliga höstdagar vi haft. Nu har sommaren gått och hösten är här, men sommaren håller sitt grepp ett tag till verkar det som. Underbart! Tack ni söta som fortfarande tittar in här trots usel uppdatering. Sommaren har varit för solig och varm f...

Förra helgen blev så äntligen det sista på huset klart. Det byttes vindskivor och det målades. Såklart regnade det hela lördagen, men på söndagen var det bra väder och vi hann göra det som var kvar. Christoffer (Aker Bygg) började i fredags och det s...