Ja, då hade dagen kommit då vår lilla prins skulle operera sitt hjärta. På sin 6-månaders dag. Det var både den värsta och den bästa dagen i mitt liv. Den värsta då jag/vi skulle lämna ifrån oss Victor till narkosläkaren och den bästa när de ringde och sa att allt gått bra.

Dagen började med att vi gick upp vid 06.00 Taxin skulle hämta oss klockan kvart i sju och innan dess skulle vi få i oss lite frukost också. Det blev inte mycket kan jag säga. Vi var trötta och nervösa. Jag hade inte sovit mycket på natten, många tankar och känslor som snurrade runt. Fem i fyra gav jag, en nästintill sovande Victor, hans sista måltid innan operationen. Han var ju van att äta på morgonen oxå, så gav honom så nära klockan fyra som möjligt för att hans hunger inte skulle bli för stor sedan.

Väl framme på sjukhuset fick vi gå in i badrummet och påbörja duschproceduren. Klockan hade då hunnit bli halv åtta och Victor började bli hungrig och ledsen. Usch vad det var jobbigt att inte få ge honom något att äta. När väl duschningen och tvagningen med svamparna var klar var det bara att vänta... Fy, varje minut kändes som en evighet. Victor grinade av hunger och vi grinade av oro och rädsla. Klockan kvar över åtta fick vi gå ner på operationen och påbörja nersövningen. Såklart var det stopp i Victors nål som sövningsmedlet skulle ges igenom, men som tur var så kunde han få en tablett i ändan. Att hålla i mitt älskade barn, som vi kämpat så länge för att få, och se honom kämpa emot att somna var så jobbigt. Han kämpade verkligen emot...men hans gråt och skrik blev tystare och långsammare för att till slut stanna av. Att sedan lämna över honom till narkosläkaren var det värsta jag gjort i mitt liv. Jag kände mig så maktlös och utelämnad. Jag lämnade bort mitt barns liv i någon annans händer. Just då var det svårt att känna tacksamhet över den operation som skulle rädda Victor till ett friskt och långt liv.

Operationen skulle ta ca 4 timmar och vi hade fått rådet att åka och shoppa, att inte bara sitta utanför och vänta. Rådet fick vi av en förälder som redan gått igenom flertalet operationer med sitt barn. Sagt och gjort så åkte vi in till centrum och gick på Nordstan och shoppade. I den mån det gick. Men vi köpte iallafall en skinnjacka som Victor skulle kunna  ha till våren. Sedan köpte vi lite andra större kläder till honom som han skulle kunna ha längre fram. Kändes bra att göra det.

Efter att vi shoppat lite gick vi tillbaka till hotellet och väntade på telefonsamtalet ifrån läkaren. Kändes som vi väntade i en evighet innan läkaren ringde, ca 1 timme efter att han sagt att han borde ringa. Nervöst! Men samtalet kom till sist och allt hade gått bra, även om operationen hade blivit lite mer komplicerad än de trott. Victors hade dels ett mkt stort hål mellan kammrarna, ca 1 cm, sedan hade han ett litet till hål som de sydde igen. Det som hade tagit tid dock var att Victors lilla kropp och hjärta hade försökt läka ihop sig själv, men inte lyckats då hålet var för stort. Resultatet var att en lång vävnads-"flärp" nu hängde fritt och kunde samla på sig bakterier. Man fick därför ta bort millimeter per millimeter av denna flärp. Lilla hjärtat...  

Vi åkte direkt efter samtalet, som kom vid ett-tiden, till sjukhuset. Sedan fick vi vänta där till nästan fyra innan allt var klart och uppkopplat på IVA och vi kunde få träffa honom. Då trodde vi såklart att något hade hänt. Värsta dagen i våra liv som sagt... Även om det kändes skönt när vi fick komma på IVA och träffa Victor så var det fruktansvärt jobbigt att se honom med alla slangar och apparater som larmade och lät. Vi satt nog hos honom till sju och sedan tyckte personalen att vi skulle åka till hotellet och vila och sova. Det var viktigare att vi var pigga när han vaknat upp sedan. De sade att nu kunde vi vara lugna och njuta av en kväll tillsammans, bättre barnvakter skulle vi aldrig få..

Känsliga tittare/läsare varnas! De sista bilderna kan se lite otäcka ut. Jag tycker dock det kan vara bra att lägga ut dem. När vi läste på innan Victors operation så tittade vi på ganska många bilder, kändes skönt att veta vad vi skulle ställas inför...och allt har ju gått bra! 

På söndagen var det dax att bege sig till Drottning Silvias barnsjukhus igen. Taxi utan barnstol började bli en vana.

Söndagen bestod i förberedande provtagningar och nålsättning inför narkos och medicinering under operationen. Lilleman var så duktig och det är inte lätt att sätta nål på en 6 månaders baby. Som tur är så fick Victor embla-plåster med lite bedövning, så förhoppningsvis kände han inte så mkt. Jag var dock tvungen att gå undan lite då jag tycker det är jobbigt att se dem sticka i min lilla prins.

Efter alla nödvändiga provtagningar så fick vi så träffa operationsläkaren för genomgång och frågor. Läkaren var lång och smal och såg nästan exakt ut som Lasse Åberg. Hihi. Han var lugnet själv och mycket saklig i sin framtoning. Vi hade hela tiden hoppats på att han skulle säga att Victor är så pigg och välmående så operationen var onödig och att vi kunde åka hem. Men han sa precis tvärtom. Man prioriterade barn med VSD som var pigga och opåverkade eftersom kroppen då kämpade extra mycket för att stå emot det extra trycket som uppstår i lungorna. Eller nåt sånt. Kroppens organ kan ta stryk i längden när tillståndet är så, bättre att bli dålig och få hjärtsvikt för då kan man medicinera. Det kändes bra att få höra detta av läkaren för för oss kändes det som att vi utsatte Victor för en stor riskfylld operation i onödan. Vi fick iallafall ett bra förtroende för läkaren vilket kändes skönt.

Därefter fick vi praktisk genomgång hur vi skulle rengöra Victor med tvättsvampar på kvällen samt morgonen innan operationen. Måste säga att det var lite bökigt att duscha av honom i en stål-diskho i duschrummet. Han var ju för liten för att duscha. Lite bättre anordning trodde vi nog att de skulle ha.

Innan vi åkte tillbaka till hotellet fick vi info om att operationen skulle ske klockan 08.00 och fasta för Victor gällde från kl: 04.00

Jaha, skåpen börjar bli överfulla.. haha..men men! Nu  har vi köpt ytterligare 6 små gratängformar, men större än de första vi hade. Dessa passar perfekt till att göra potatisgratänger i. I fredags när jag kom hem från en hård arbetsdag så stod middagen på bordet! Snacka om lyx! Grabbarna hade fixat käk här hemma, duktiga älsklingar jag har..;)

En av kockarna ställde upp på bild!..:) 

Den 23 januari för ett år sedan var en lördag och vi hade en fri dag ifrån sjukhuset. Då vi bodde väldigt centralt blev det en tur på Nordstan och i omgivningarna kring hotellet. Eftersom vi inte hade med oss någon barnvagn till Victor fick vi gå i omgångar. Jag var sjukt nervös att jag skulle gå vilse då jag har uselt lokalsinne. Thomas är alltid den som tar täten när vi är någonstans och jag bara hänger efter. :) Efter mycket övertalande från Thomas och genomgång hur jag skulle gå för att komma till Nordstan så vågade jag mig ut. Det gick ju galant att hitta och jag hittade tom tillbaka igen. Jag gick iaf på Nordstan och shoppade lite, tror jag bla köpte en schal till mig själv och en body från P.o.p till Victor.

Det var väldigt skönt med en vilodag då fredagen inte hade varit vidare rolig...

Efter en lång natts resa med tåg var vi alltså framme i Göteborg. Direkt efter att vi klivit av tåget klev vi in i taxin och fortsatte resan mot Drottning Silvias barnsjukhus. Väl framme kändes det mycket nervöst. Ny stad, nytt sjukhus, nya läkare och sjuksköterskor, mm mm. Jag kom ihåg min tanke när vi klev in på avdelningen 323 för hjärtsjukvård av barn. Både Thomas och jag hade samma känsla av att det var mycket gammalt och slitet där. Lokalerna såg jättetråkiga ut och vi fick en allmänt dålig känsla. Vi var väl båda rädda och oroliga, men jämfört med prematuren hemma i Sundsvall så kändes det nästan lite smutsigt. Ja ja, vi var väl trötta efter resan...;) Vi fick sitta och vänta ganska länge innan någon hade tid med oss. Allt kändes utdraget och vi kände oss lite övergivna faktiskt. Det sprang förbi folk med rockar hela tiden men ingen hälsade eller sa något. Såklart var ju detta det största och mest oroväckande vi varit med om, så kanske inte så konstigt att vi kände det så de första timmarna.  

Efter mkt om och men fick vi en sköterska som tog sig an oss och det blev lite provtagningar, vägning och mätning av Victor mm. Sedan var det väntan igen innan vi fick träffa sjukgymnasten som skulle prata om efterrehab, hur vi skulle lyfta Victor efter operationen mm. Och väntan innan lungröntgen och sedan väntan innan vi fick träffa narkosläkaren för genomgång av operationen. Ni kan ju tänka er att vi var trötta! Rest en hel natt, direkt till sjukhuset med allt pick och pack! Svettig. Hungrig. Oroliga. Massor med information och väntan. Jag var grinfärdig och ville åka hem. Droppen var när en sköterska informerade oss att det var fullt på Ronald Mac Donald barnhus där vi fått information att vi skulle få bo. Ännu värre var att vi blev anklagade att det skulle vi ha kollat upp innan vi åkte ner och då bokat hotell inne i stan. Till saken hör att Thomas ringt flera dagar och gånger innan vi åkte ner och fått info att det skulle finnas plats på Ronald M. Han fick ingen info om att vi skulle boka hotell i stan för att vara säkra. Ja, och så skulle vi ju ha haft med papper som styrkte att vårt Landsting tog betalningen av hotellvistelsen! Det hade vi heller INTE fått nån info om! En sköterska sa snäsigt att hon pratat med hotellet och som tur var så kunde vi få bo där och fixa det viktiga papperet så snart som möjligt via fax. Gah, jag var så uppgiven och tänkte att nu åker jag hem..hihi. Ja, nu kan jag skratta åt det men inte då! det var inte kul! Var bara att ta sina resväskor, åka taxi tillbaka till stan (med Victor i knä igen) och checka in på hotellet. Ronald M låg bara några minuter med promenad ifrån sjukhuset så kändes inge vidare att det inte fanns rum där.

Men det var nästan tur! Hotellet var jättefint och där fick vi ju både frukost och kvällsbuffe! Helt perfekt. Vi kunde to m ta med maten intill rummet på kvällen. Härligt. Kändes faktiskt skönt att slippa se sjukhuset nu när vi inte skulle dit förrän på söndagen igen. Över oss hade vi dock hängandes att fixa det där papperet som var så viktigt. Eftersom klockan var så sent på fredagen blev det måndagens problem, då när Victor skulle opereras klockan 8.00 Kändes inte bra att behöva tänka på det också. Men vi kämpade på och försökte göra det bästa av det! Här lite mys på hotellet!

Fortsättning följer...

Grattis lilla älskade Victor på din namnsdag idag! Victor kommer från latinet och betyder  segraren. Det stämmer verkligen på vår Victor. Han fick en kämpig start i livet men gick segrande ur den. Innan Victor var född hade vi Melker som pojknamn ifall det skulle bli en pojke. Men det var ingen Melker som kom. Det tog många veckor innan namnet Victor bestämdes, men det kändes så rätt! Nu är han självklara "Tuffe Victor".

När han vaknar efter sin middagslur ska han få paket och lite bakelse! Klart man ska skämma bort sina barn!..;)

(Bilderna lånade från google.)  

För ett år sedan, torsdagen den 21 januari 2010 påbörjade vi vår resa mot Göteborg och Victors hjärtoperation. Vi valde att ta nattåget eftersom vi hade en lång resa framför oss, detta för att Victor förhoppningsvis skulle sova hela resan, vilket han även gjorde. Jag sov kanske 1-2 timmar på det skakande och bullrande tåget. Victor och jag låg såklart i samma lilla säng och jag fick verkligen ligga och hålla i mig i svängarna för att inte ramla ner i golvet. I sängen ovanför låg en snarkande Thomas..:) Fredagen den 22 januari steg vi av på Göteborgs central där en taxi stod och väntade för att ta oss till Drottning Silvias barnsjukhus. Vi hade speciellt bett om att få en taxi med barnstol, men såklart var det ingen stol i bilen. Jag fick nervöst sitta med Victor i mitt knä, med bälte över oss båda...

Fortsättning följer imorgon... de närmaste 2 veckorna kommer en beskrivning av våra dagar från vistelsen i Göteborg. Hoppas ni vill följa med bakåt i tiden på vår resa och Victors hjärtoperation.   Kommer att bli en omtumlande resa för mig/oss då jag tvingas tänka tillbaka på denna jobbiga tid. Men det är det värt, vill gärna skriva om detta i Victors blogg! Älskade lilla hjärtebarn!

Alltså jag är hopplös. När jag byter gardiner vill  jag att det mesta skall färgmatcha. Det vill nog de flesta. När vi köpte den lila ryamattan före jul så satte det igång inköpen på det lila planet. Hade inte så mycket lila saker sedan tidigare, men nu har jag massor! Senaste lila inköpet är denna lila pläd från Hemtex. Perfekt! Halva reapriset dessutom. Blev nåt på 80 kronor, helt ok för en pläd tycker jag. Nu är skåpen snart fyllda med plädar, ljusstakar, dukar, blomkrukor mm i alla dess möjliga färger, hmm...nu är det verkligen dax att flytta till nåt större och med mer förvaring! Hihi...